Alltså jag känner att jag vill presentera mig igen, Vem jag är NU liksom....Jag bor ju i Märsta, jag är ensamstående med 4 barn, 3 egna. Jag är lärare och blev i år befordrad till förstelärare, och arbetsledare i min grupp. Jag hade inte klarat förra året utan min raraste vän Anne Margrethe.
Barnen är ADHD, 19, som går andra året på Vallentuna gymnasiet. Han är kusin med mina barn och en helt underbar kille som jag älskar precis lika mycket som mina egna. Han har bott hos mig sedan han var 14 år, och jag offrade hela min familj för hans skull. Det var det definitivt värt!
ADD, är 18, han är min äldste biologiske son. Han ger mig perspektiv på livet. Jag kommer ihåg allt, från dag 1. Då menar jag från den dagen som graviditetspinnen visade på gravid. Jag minns julafton då mitt XX blev vansinnig och slog och sparkade mig, även i magen, eftersom sonen är född i Augusti, och det var min första graviditet så minns jag skräcken. Av den och en till orsak firar jag inte jul. Hela graviditeten var en plåga, utom att jag åt jordgubbar och nektariner som en galning, jag hade ångest dagligen, en dag föll jag, och fick åka in akut och se om fostret levde, en annan gång ramlade jag och bröt handen, inget jag fattade förrän handen läkt ihop fel, för jag hade mina tankar på andra ställen. Jag gick 14 dagar över tiden, och gick upp 12 kilo de sista 14 dagarna.... Mariekexfrossa... Jag minns "sista måltiden" oxfilé från Oscars restaurang i Almunge, kom hem vid 12 på natten, och värkarna (som skulle sättas igång under måndagen) satte igång under lördagnatten, vid 18 hade jag en son, och 2 dagar senare var jag dödligt sjuk i barnsängsfeber, och sonen bestämde sig för att hosta upp det mekade vattnet han hade i lungorna. ADD var inte så himla annorlunda som barn, annat än att vi misstänkte att han inte hörde så bra... men inte fick gehör för det förrän farmor, som hade en bekant som jobbade på BVC, fick igenom en tidig hörselundersökning, han hade vatten bakom trumhinnorna. När den fighten var över började nästa. ADD hade ett annat tempo än oss andra. Vi fick ta till olika knep för att vi skulle klara vardagen, när han var 16 fick han sin ADD diagnos. Vid 17 började han medicinera, hur han märker skillnad? Jag skäller på honom mindre. Han är mitt heart emoticon och jag älskar honom för hans humor, för den han var och den han blivit! Min stolthet. Min ADD.
187, är min andre son, han är extra stolt för att han är längre än mig, han började när han var 160 att hävda att han var längre än mig.... så jag har kallat honom för hans längd här på FB sedan dess. När jag blev gravid med 187 som nu är 190, skickade jag ett foto på en sticka till min bästa väninnan, och hon skickade ett likadant foto tillbaka. Tyvärr så blev det inget av med hennes sticka, men jag fick en underbar liten baby. Han var glad som sol, älskade att springa naken och vifta med både fram och bak. Han var cool och han var bäst. Skolan var kul, och han fick en massa vänner. Han spelade fotboll och han var duktig. Han fick en lillasyster, som inte var lika kul, men han var coool. Vid 4 bestämde han sig för att det inte var coolt att pussas och att man inte fick se honom naken eller barrumpad vilket innebar att jag inte behövde hjälpa till med att torka, men fick heller varken pussar eller kramar. heart emoticon brast nästan, men vi lyckades hitta vägar så jag ändå fick mina kramar och så vidare....När mobbningen av honom började förstod jag det aldrig, för han blev bara lugnare och "mindre glad" det tog 2 år, och då var jag mitt i en elak skilsmässa som skadade honom ännu mer. 187 är min känsligaste kille, som tror att han är coolast. Älskar att se honom le, älskar styrkan han visar genom att gå till skolan, genom att kämpa sig till betyg, i alla ämnen i år, och att han bara går upp på morgonen.
Lillråttan är min minsta, tjejen i gruppen. Den med skinn på näsan! Slogs om att få en tillsvidaretjänst när jag var gravid. Var såååå sugen på Kinamat när värkarna satte igång. Fick ingen. Massor med strul. Fick mitt jobb och eftersom jag har problem med återkommande depressioner, vilka blir värre av att jag är hemma så var pappan hemma med henne under hennes första år. Hon föddes den 15 september, och jag började jobba heltid igen den 18 oktober. Skinn på näsan, modigare än alla killarna tillsammans. Framåt och cool på riktigt! Älskar alla djur, och hennes första egna var en råtta, han hette Linus, och hon älskade honom över allt annat. Lillråttan är ett tribut till honom. När de på skolan ringde och sa att hon (tillsammans med andra) mobbat en pojke, hade vi familjemöte och 187 fick berätta om sina erfarenheter, Lillråttan grät, och lovade att hon aldrig mer skulle stå bredvid, och låta någon retas, eller mobbas och det löftet har hon hållit. Hon har till och med stått på andra sidan nu, både blivit internetmobbad, och hjälpt och sagt ifrån när hon ser andra bli illa behandlade. Lillråttan tar mest plats, men hon har lika stor plats i mitt heart emoticon som killarna.
Jag älskar mina barn till vansinne, de är mitt liv, vilket säkert är en av orsakerna till att jag inte skaffat mig någon ny man. Jag känner mig ofta ensam, men eftersom jag "pluggar" konstant, umgås med min underbara familj och tar mig tid för mig själv genom att scrappa eller umgås med mina underbara vänner, så är jag aldrig för ensam.
