Är väl det värsta man kan säga till någon? Eller hur? Själv ville jag inte åka hem igår, just för att slippa de orden (jag slapp ändå, men ...). Min bil har varit en följetong på närmsta Mekonomenverkstad. De hälsar glatt och skrattar gott när jag kommer. Jag presenterar mig inte längre, utan säger bara "Hej, det är Maggan" när jag ringer. I alla fall. För dem som inte följt med i följetongen. I höstas började bilen "bete sig illa" den luktade illa och lät värre. Vi lämnade in den, jag fick ett telefonsamtal ganska snabbt, de hade lokaliserat det största problemet, "Någon" - läs Maken- hade inte skruvat på locket ordentligt när han hällt i olja, alltså skvätte det ut, och började lukta. Lätet kom från något annat, enkelt, möjligen hade det samband med att bilen läckte olja. Maken var inte nöjd, han tycker att gasen inte tar, så bilen har varit inne och ordnats med diverse saker och nu sist när de bytt topplockspackning, kände jag som kör den en vesäntlig förbättring så jag ville inte lämna in den igen. Jag kan ju bilen också så jag körde på. Visserligen så svajade lamporna men men man är ju inte kinkig direkt. Så stannade den bara... vid rödljus. Jag tog tjuren vid hornen och telefonen i näven och ringde och beställde tid till min lilla ärta. Lämnade in den och se där, katalysatorn hade sotat igen, och de kunde byta rem till generatorn, för den var inte helt ok. Maken hämtade bilen, och vände i rondellen, och lämnade in den igen, lamporna svajade fortfarande, och han tyckte att visst den gick bättre, men LÅNGT ifrån så bra som lånebilen av samma märke, med samma motor. Så ringde de dagen efter. Jodå, generatorn var PAJ. En ny, och bilen är som ny. Därav Makens Vad var det jag sade. Jag är i alla fall nöjd, och har döpt om bilen, hon heter numer MÄRTA! För hon är gul och racear som en ärta...
Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar